Tagresultat
102 posts tagged shoegaze
Wild Nothing – Empty Estate
Om man tänker på det så är Wild Nothing (Jack Tatum) en av de mest överskattade indieartisterna som går att få tag på just nu. Visst, han har gjort ett par riktigt härliga och klyftiga låtar (“Chinatown” och “Shadows”) men annars har han, enligt mig, mestadel pumpat ur sig en hel del krystat material. Häromdagen släpptes en ny EP, “Empty Estate”, som följer upp spåret av New Wave han byggde förra årets Nocturne på och hujedamig vad det osar 80-tal; baser som luktar Seinfield, de syntetiska influenserna som växt in på skinnet på dem. Låter det bra då? Nej. Kemin mellan dream/indiepopen och New Wave är strålande, men Tatum kan verkligen inte hantera dess verktyg. Allting blandas ihop till att bli en enda stor röra av psykedeliskt skit och får honom att framstå som fruktansvärt oprofessionell. Det är synd, då han verkligen har mer potential än detta.
Wild Nothing – Empty Estate
Wild Nothing – Nowhere
Johannes
Deerhunter – Monomania
Deerhunter – Monomania
Deerhunter – blogg
Deerhunter – Wikipedia
Brian
Beliefs – Beliefs
Förtjusande fin dreampop/shoegaze från den kanadensiska duon Beliefs – att nästintill fläckfritt njuta av till dess att My Bloody Valentines återkomst behagar dyka upp på Spotify.
Cheatahs – Extended Plays
Förra året släppte den internationella kvartetten Cheatahs, åtminstone i England, sina två första EP-skivor “Coared” och “SANS”. Den senare dök också upp på Spotify. Titellåten för “Coared” figurerade som singel på Spotify innan den försvann, men i o m debutalbumsläppet “Extended Plays” finns hela arsenalen tillgänglig eftersom den samlar just dessa två nämnda EP-skivor. Innehållet? En värdefull uppdatering av det melodiösa shoegazesoundet som till exempel The Boo Radleys och Swervedriver stod för under nittiotalets första hälft.
Ulrich Schnauss – A Long Way To Fall
Det elektroniska shoegazegeniet Ulrich Schnauss första solomaterial på fem år låter inte nämnvärt annorlunda. Fortfarande lika livligt drömsk, och “A Long Way To Fall” bekräftar att han fortfarande äger förmågan att trollbinda och, trots de små nyansskillnaderna låtarna emellan, hålla intresset uppe hos mig (dig?) som åhörare.
Ulrich Schnauss – A Long Way To Fall
Ulrich Schnauss – Wikipedia
Widowspeak – Almanac
Brooklyn-duon Widowspeak (Molly Hamilton och Robert Earl Thomas) har med “Almanac” – uppföljaren till den självbetitlade debuten – utvecklats, mognat och hittat en lika delar samstämmig som utforskande ljudbild som osar av svunna tider, oförglömlig sång, rock och americana. Behagligt. Och i längden en smula tråkigt.
The Joy Formidable – Wolf’s Law
Den walesiska trion The Joy Formidables debutalbum “The Big Roar” visade sig vara svårslaget. Uppföljaren “Wolf’s Law” är både storslagen och medryckande, men siktar högre än den borde. Högre än den förmår.
The Joy Formidable – Wolf’s Law
The Joy Formidable – officiell webbplats
The Joy Formidable – Wikipedia
Esben and the Witch – Wash the Sins Not Only the Face
På sitt andra album, “Wash the Sins Not Only the Face”, är det definitivt klarlagt att Esben and the Witch smyger sig på dig lika läskigt oundvikligt och omslingrande som de låter – inte minst Rachel Davies röst, och då kanske framförallt i det episka finalnumret “Smashed To Pieces In the Still of the Night”. Nackdelen är att du försöker ta dig loss.
Esben and the Witch – Wash the Sins Not Only the Face
Esben and the Witch – officiell webbplats
Esben and the Witch – Wikipedia
Yo La Tengo – Fade
Ira Kaplan och Georgia Hubleys nästan alltid lika hyllade Yo La Tengo (jag sällar mig till skaran) har i “Fade” producerat ytterligare ett album av den samma typ – även om det är mer svårtillgängligt och svårsmält än tidigare. Det enda skivans fagra, och korta, innehåll begär är tid. Tid som det är mer än lovligt värt att få.
Yo La Tengo – Fade
Yo La Tengo – officiell webbplats
Yo La Tengo – Wikipedia
School Of Seven Bells – Put Your Sad Down
Med EP:n “Put Your Sad Down” lämnar duon School Of Seven Bells (Benjamin Curtis och Alejandra Deheza) med största tydlighet vålnaderna från det tidigare i år släppta konceptalbumet “Ghostory” för att istället sprudla av något ofullbordade idéer samt… än mer spöklika stämningar och kyliga synt/shoegaze-melodier.
School Of Seven Bells – officiell webbplats
School Of Seven Bells – Wikipedia
The Twilight Sad – No One Can Ever Know: The Remixes
Den skotska trion The Twilight Sads förärar sitt hittills mest lyckade album, “No One Can Ever Know”, med att låta ett antal väl valda band och artister arbeta om originalen efter bästa förmåga. Eller snarare arbeta ned dem. De fyra originallåtarna som omarbetats på “The Remixes” är inte direkt några lättsamma historier, även om syntarna i dem var det. Remixversionerna lyckas tränga in låtarna ytterligare i ett kallt och mörkt hörn – oavsett stil. Även om albumet är ett uppskattat initiativ, och bortsett från Liars monstruösa omarbetning av “Nil”, lyckas det främst väcka nytt liv i lusten att åter lyssna på originalen.
The Twilight Sad – No One Can Ever Know: The Remixes
The Twilight Sad – officiell webbplats
The Twilight Sad – Wikipedia
Sinkane – Mars
Ahmed Gallabs själfulla Sinkanes musik lyfter, på det svängiga och ojämna debutalbumet “Mars”, tydligt fram afrikainfluerade rytmer samt påminner från och till om bandkonstellationer han tidigare varit en del av – som Yeasayer, of Montreal, Caribou och Born Ruffians med flera.
Vinyl Williams – Lemniscate
Den 22-årige Lionel Williams kallar sig Vinyl Williams och på debutalbumet “Lemniscate”, släpptes egentligen redan förra året, spelar han sluddrig shoegaze/drömpop att sluddra till bastung, rytmisk krautrock.
Vinyl Williams – Lemniscate
Vinyl Williams – officiell webbplats
Vinyl Williams – Wikipedia
Neighbors – Good Luck, Kid
Brooklyn-bandet Neighbors spelar elektronisk indiepop som svävar uppe bland molnen, nästan på samma höjd som The Postal Service. Hög kvalitet, med andra ord.
