200 posts tagged dreampop

Om man tänker på det så är Wild Nothing (Jack Tatum) en av de mest överskattade indieartisterna som går att få tag på just nu. Visst, han har gjort ett par riktigt härliga och klyftiga låtar (“Chinatown” och “Shadows”) men annars har han, enligt mig, mestadel pumpat ur sig en hel del krystat material. Häromdagen släpptes en ny EP, “Empty Estate”, som följer upp spåret av New Wave han byggde förra årets Nocturne på och hujedamig vad det osar 80-tal; baser som luktar Seinfield, de syntetiska influenserna som växt in på skinnet på dem. Låter det bra då? Nej. Kemin mellan dream/indiepopen och New Wave är strålande, men Tatum kan verkligen inte hantera dess verktyg. Allting blandas ihop till att bli en enda stor röra av psykedeliskt skit och får honom att framstå som fruktansvärt oprofessionell. Det är synd, då han verkligen har mer potential än detta.

Wild Nothing – Empty Estate
Wild Nothing – Nowhere

Johannes

Mindre lo-fi, mer kvalitet och lika mycket retro – jämfört med London-duon Still Corners två år gamla debut “Creatures Of An Hour”. “Strange Pleasures” är kanske något ojämn, men innehåller förutom den enorma höjdpunkten “Berlin Lovers”, en låtarsenal som bör vara en betydande del av soundtracket till din sommar 2013.

Still Corners – Strange Pleasures
Still Corners – blogg
Still Corners – Wikipedia

Brian

Harmlös, drömsk och ambient folk-pop kan hittas på norska Alfred Halls debutskiva Wilderness. Lyriskt sett inte så givande, men det är nog inte tanken heller. Sången stöder musiken i det här mera än tvärtom, men det stöder det väl. Intressant nog känns det som om det finns en del västafrikanska influenser här också, speciellt i låten So Bright. Pluspoäng för det! Den delen av världen skulle ha mycket att ge åt den här genren i intrycksväg.

Den norska duon, bestående av Hans Thomas Kiær och Bjørn Tveit, spelar och låter vackert, men de befinner sig i en genre där man riskerar att drunkna i mängden idag. Ofta är det de amerikanska motsvarande banden som har övertaget, utan att låta så speciellt mycket bättre. Ur promotionsynvinkel är det helt enkelt till stor fördel att vara från USA jämfört med Norge.

Jag drar mitt strå till stacken och berättar om Alfred Halls existens, men det är nog live som den här duon kan särskilja sig från resten och bli upptäckta av folk. Helst vid en vacker fjordstrand omringad av höga berg, om lite önsketänkande tillåts.

Alfred Hall – Wilderness

Christian

Kallar man sig Bored Nothing och öppnar sin skiva med ”Shit for Brains” ber man om att bli kallad slacker. Såna som de stenade Peter Pan-skejtarna i Fidlar som bara vill dricka öl hela dagen. Jag tolkar oftast den hållningen som en tom ”Föräldragenerationen, fuck off!”-gest i deppiga kristider.

Bored Nothing/Fergus Miller kommer från Australien, ett land som klarat sig undan krisen relativt väl, men han är inte glad för det. Med sin gothiga powerpop med mycket brus och reverb får han in lite svärta och melankoli i genren “desillusionerad 10-talsindie”. Vilket jag tycker behövs. Det kan inte bara vara en dans på rosor, att vara en stoner utan framtidsutsikter.

Bored Nothing – Bored Nothing
Bored Nothing – blogg

Mikael

Det har smått talats om duon Houses nya album “A Quiet Darkness”. Ett konceptalbum som gjorts i övergivna hus runt om i USA och handlar om ett par som letar efter varandra i en värld präglad av kärnvapenkrig. Ett mörkt tema som behandlas med mindre mörka verktyg. Melankoliska melodier, typiska indiepop ackompanjemang som toppas med en ambient elektronisk stil men som också tar in element från dreampopen och en rätt typisk, men ack så behaglig, stämsång från paret vilket ger en mer personlig upplevelse. Men.. Finns alltid ett men.. Men som ett hack i skivan drar den tunna produktionen och albumets tristess ner betyget rejält, trots att det i slutändan står sig som ett bra album.

Houses – A Quiet Darkness
Houses – officiell webbplats

Johannes

I dessa James Blake-tider är det onekligen svårt för London-trion Vondelpark att sätta sig i förarsätet, trots vissa (ibland stora) skillnader dem emellan. Där Blake är stor i det lilla, blir Vondelpark små i det stora. Mer pop, mindre dubstep.

Den mångfacetterade ljudbilden på debutalbumet “Seabed” är minst sagt intressant att utforska men känns emellanåt också märkligt banal. Kanske det är just därför jag gillar dem så mycket?

Vondelpark – Seabed
Vondelpark – officiell webbplats
Vondelpark – Wikipedia

Brian

Jag har varit dålig på att posta mina månadslistor. Den senaste i raden, aprillistan, kommer därför har ackompanjerad av länkar till årets tidigare månadslistor. Skillnaden mellan års- och månadslistan är att månadslistan samlar både låtar och remixer, samt annat jag dyker på och gillar.

2013: April Fool
2013: Late March, Death March
2013: Sad February
2013: January Love

Årslistorna:
2013: The Best Tracks
2013: The Best Remixes
2013: The Best Contemporary and Indie R&B
2013: The Best Synth (kommande, håll utkik)
Fler Spotifylistor

När STRFKR:s (Starfucker) nya album “Miracle Mile” släpptes skrev jag en ganska lång postning om hur bra det är, men datorbatteriet tog slut och alla ord gick förlorade. Så även lusten att försöka frammana allt på nytt. Men så kan vi ju inte ha det. Eller, rättare sagt, raderna får ni vara utan, och istället får ni nöja er med att åtminstone bli uppmärksammade om att STRFKR tagit ett kliv tillbaka, lugnat ned sig och återskapat sin mästerlighet i ett annat, minst lika genialiskt, tonläge.

STRFKR – Miracle Mile
STRFKR – officiell webbplats
STRFKR – Wikipedia

Från minimalistiskt och mästerligt hemmasnickeri på debuten “The Year Of Hibernation” till ett finsnickrat, större, starkare och varierat mästerverk med uppföljaren “Wondrous Bughouse”. Youth Lagoons (Trevor Powers) senaste album är sensationellt bra.

Youth Lagoon – Wondrous Bughouse
Youth Lagoon – blogg
Youth Lagoon – Wikipedia

Förtjusande fin dreampop/shoegaze från den kanadensiska duon Beliefs – att nästintill fläckfritt njuta av till dess att My Bloody Valentines återkomst behagar dyka upp på Spotify.

Beliefs – Beliefs
Beliefs – officiell webbplats

Skeleton Beach (Justin Hamilton) lyckade debut-EP för Synth Records, passar som handen i handsken för den åttiotalssmäktande elektroniska musik som skivbolaget välslipat pumpar ut. Här av det mer släpigare, drömska slaget.

Skeleton Beach – Half Life
Skeleton Beach – sida hos Synth Records

Toronto-ynglingen Doldrums (Airick Woodhead) andra album “Lesser Evil” är en imponerande samling analogt producerade elektroniska små mästerverk. När jag hör förra årets singelsläpp som en del av albumet faller också ett annat ljus över dem, som för mig till insikten om hur bra de verkligen är samt ångern över att inte förärat något av dem en plats bland förra årets 100 bästa låtar.

Doldrums – Lesser Evil
Doldrums – officiell webbplats

Beach Fossils har, precis som Wild Nothing, klivit ut ur sovrummet och in i studion för att, i detta fall, skaffa sig en mer kraftfull ljudbild, som också ligger närmare hur de framträder live. På gott och ont. Och än så länge föredrar jag debuten, lo-fi-plattan “What a Pleasure”, framför “Clash The Truth”.

Beach Fossils – Clash The Truth
Beach Fossils – sida hos Captured Tracks
Beach Fossils – Wikipedia

Nordirländska Girls Names har med “The New Life” gjort sitt bästa album hittills, då de gått från att spela, en förvisso oerhört inspirerande, noise- och garagerock till mordlysten gothrock och drömsk pop. Det är monotont, smärtsamt, vackert och i sina bästa stunder i allra högsta grad jämförbart med både The Cure och Joy Division.

Girls Names – The New Life
Girls Names – blogg
Girls Names – Wikipedia

MillionYoung (Mike Diaz) virvlar vidare med dimmiga, vaggande elektroniska melodier ackompanjerade av delikata gitarriff och beats.

MillionYoung – Variable
Millionyoung – officiell webbplats
Millionyoung – Wikipedia