24 posts tagged captured tracks

Beach Fossils har, precis som Wild Nothing, klivit ut ur sovrummet och in i studion för att, i detta fall, skaffa sig en mer kraftfull ljudbild, som också ligger närmare hur de framträder live. På gott och ont. Och än så länge föredrar jag debuten, lo-fi-plattan “What a Pleasure”, framför “Clash The Truth”.

Beach Fossils – Clash The Truth
Beach Fossils – sida hos Captured Tracks
Beach Fossils – Wikipedia

Brooklyn-duon Widowspeak (Molly Hamilton och Robert Earl Thomas) har med “Almanac” – uppföljaren till den självbetitlade debuten – utvecklats, mognat och hittat en lika delar samstämmig som utforskande ljudbild som osar av svunna tider, oförglömlig sång, rock och americana. Behagligt. Och i längden en smula tråkigt.

Widowspeak – Almanac
Widowspeak – Wikipedia

The Soft Moon är ett av skivbolaget Captured Tracks mest framstående band. Joy Division och Siouxsie & The Banshees-influenserna går inte att ta miste på, även om The Soft Moon både är kallare, mörkare och jobbigare att lyssna på – på ett fruktansvärt bra sätt. För varje låt ökar förhoppningen om att den ska explodera i ett magiskt crescendo eller om en episk avslutning, men det händer inte och du är lika nöjd ändå. Eller kanske just därför.

The Soft Moon – Zeros
The Soft Moon – officiell webbplats
The Soft Moon – Wikipedia

Ynglingen Mac Demarco släpper sitt andra album för året, lägligt kallat “2”. Det kan vara mycket bättre att vara tvåa än etta – framförallt när låtutbudet är så pass varierande och aktiverande som här.

Mac Demarco – 2
Mac DeMarco – sida hos Captured Tracks

Chris Cohen, som tidigare gjort sig mer känd som batterist i ett otal andra välrenommerade band, har släppt den högst angenäma psykedeliska popresan “Overgrown Path” via Brooklyn-bolaget. Captured Tracks.

Chris Cohen – Overgrown Path
Chris Cohen – sida hos Captured Tracks

Nackhåren reste sig högre och högre för varje låt när jag första gången lyssnade på de för mig obekanta Seattle-trion Naomi Punks spöklika grungerester - en släpig och enastående bra garagepunk av omåttligt stor kaliber.

Naomi Punk – The Feeling
Naomi Punk – officiell webbplats

Joe Wash och hans Dignan Porch har blivit ett band och på ”Nothing Bad Will Ever Happen” spelar de en obekymrad och behaglig lo-fi-rock som både innehåller regnskurar och solsken. Mest solsken.

Dignan Porch – Nothing Bad Will Ever Happen
Dignan Porch – officiell webbplats

Beach Fossils bassist John Peña (Heavenly Beat) släppte sin fullängdsdebut “Talent” kort efter att bandkollegan, och gitarristen, Zachary Cole Smith (Diiv) släppt sitt. De delar inte bara band till vardags utan också skivbolag. De delar dessutom stora likheter i musiken även om Heavenly Beat är luftigare, lättare och mer balearisk till soundet – jämfört med Diiv som är mer drömsk och psykedelisk.

Heavenly Beat – Talent
Heavenly Beat – sida hos Captured Tracks

Att Stockholmskvartetten Holograms självbetitlade debutalbum ges ut av Brooklyn-skivbolaget Captured Tracks är lika coolt som faktumet att de varken låter svenska eller amerikanska – utan brittiska. Dessutom lyckas de med bedriften att upprätthålla intresset – en fascinerande urban, fräsch och spännande lockelse – över ett helt album. Egentligen utan att ha något som drar annat än flinka melodier – som mycket fördelaktigt framförts med Joy Division-gitarr och Korg-synt.

Texterna är svåra att höra och är i princip aldrig relevanta och medryckande nog att ens försöka sjunga med till, bortsett från drivet i refrängen på “ABC City”. Men det är, som sagt inte däri, fascinationen över deras musik består.

Holograms – Holograms
Holograms – officiell webbplats

Wild Nothings uppföljare till sensationen “Gemini” från 2010 heter “Nocturne” och släpps i augusti. Det räcker att höra introt från “Shadow, första singeln därifrån, för att längtan ska hugga som en kniv i bröstet.

Wild Nothing – Shadow
Wild Nothing – sida hos Captured Tracks
Wild Nothing – Nowhere

Zachary Cole Smiths (gitarrist i Beach Fossils) soloprojekt Dive har bytt namn till DIIV, på grund av bandnamnskonflikt (och då inte med den gamla svenska namnen). Musiken är densamma. Också av samma höga kvalitet som den i Beach Fossils men med mer psykedelia, drömska toner och driv. På gränsen till att vara bättre, eller, nej förresten, deet är den nog. Men det spelar egentligen ingen roll, “Oshin” är ett album att verkligen försvinna in i. Låtar som “Doused” och “How Long Have You Come” är bara några exempel – utöver de tidigare släppta singlarna “Human” och “Sometime”.

DIIV – Oshin
DIIV – sida hos Captured Tracks
DIIV – Wikipedia

Firar min födelsedag med att lyssna på Craft Spells nya EP “Gallery”, som med den äran tar vid där förra årets fina debutalbum “Idle Labor” slutade.

Craft Spells – Gallery
Craft Spells – blogg

Tokyo-duon Jesse Ruins (Nobuyuki Sakuma och Nah) gillar syntar, bas och trummaskiner. Och nedåtvända blickar. Och åttiotal. Jag med.

Jesse Ruins – Dream Analysis
Jesse Ruins – sida hos Captured Tracks
Jesse Ruins – blogg

Mac DeMarco har en märklig förmåga att komponera popmelodier som låter förträffligt bra samtidigt som de är irriterande udda. Du vill ha kakan men inte äta upp den.

Mac DeMarco – Rock and Roll Night Club
Mac DeMarco – sida hos Captured Tracks

Så sent som i januari släppte Thieves Like Us ett instrumentalt åbäke kallat “Berlin Alex”. Lyckligtvis visste vi redan då att den “riktiga” fullängdaren,”Bleed Bleed Bleed”, som nu är här, skulle släppas i mars.

I samband med detta så har Pontus Berge lämnat bandet och ersatts av inte mindre än tre tjejer: Martine Duverglas, Anna De Marco och Dani Imhoff. Något som gett bandets nya låtar dynamik, bland annat tack vare tillägget av Duverglas sång, men som annars inte präglat låtmaterialet mer än att det känns igen från tidigare släpp. Och är minst lika bra.

Thieves Like Us – Bleed Bleed Bleed
Thieves Like Us – officiell webbplats
Thieves Like Us – Wikiedia