Efter mycket velande har jag beslutat mig för att avsluta Spotifierad i dess nuvarande form. Framförallt är det kombinationen av bristande motivation, tid och relevans som föranleder mitt beslut. Jag har helt enkelt inte längre den tid som krävs för att upprätthålla den postningsfrekvens jag anser vara relevant för en blogg av den här kalibern. När antalet postningar minskar, minskar också antalet besökare, vilket i sin tur sänker motivationen och återigen relevansen. Särskilt när jag numera direkt i Spotify, via spellistor och delningsfunktioner, kan tipsa mina följare där om ny, bra musik. I Spotify är jag fortsatt aktiv, både för egen och andras skull. Dessutom kan jag bibehålla en hög uppdateringsfrekvens utan den arbetsinsats som krävs för enstaka bloggpostningar. Det sistnämnda är så klart en förlust för de som vill ta del av särskilt utvalda och kort beskrivna tips, men jag kan också göra i princip detsamma via källan, Spotify, och Twitter – eller kombinationen av de två. När dessutom mina följare i Spotify är betydligt fler än har är saken mer eller mindre avgjord.

Du hittar mig som baskrud både på Spotify och Twitter.

PS. Jag kommer låta Spotifierad ligga tillgänglig tills vidare. Vilande, men kanske med någon enstaka uppdatering som sannolikt refererar till nya spellistor eller aktiviteter i Spotify. Kontakta mig gärna om du skulle vara intresserad av att ta över och driva vidare Spotifierad.

Och stort tack till Mikael, Christian, Andreas och Johannes som hjälpte mig i ett sista försök att hålla Spotifierad vid liv.

Tills nyligen har jag trott att The Pastels är den sorts utstuderat naivistiska band som knappt kan spela eller sjunga (tänk första Beat Happening-skivan). Som tur är förklarade en kompis för mig att de är mer än så, vilket bidragit till att jag lyssnade på den här skivan (deras första på 15 år). Och den är klart mer sofistikerad än vad jag väntat mig. Varm och luftig pop, med stråkar och flöjter på rätt ställen. Jag tror att den kommer befolka samma plats i mitt hjärta, som Gerard Loves Lightships gjorde förra sommaren.

The Pastels – Slow Summits
The Pastels – officiell webbplats
The Pastels – Wikipedia

Mikael

Graham Repulski är en produktiv kvartett från New Jersey, som gör korta poplåtar med lätt förvrängda vokaler och mycket DIY-känsla. Det låter lo-fi från tidigt 90-tal och i synnerhet som Guided by Voices. Till och med det collageaktiga omslaget ser ut som något Robert Pollard skulle kunna ha snickrat ihop. 13 låtar på 22 minuter är hur som helst alltid lovvärt.

Graham Repulski – Cop Art

Mikael

Att våga lämna ut sig som Rikard ”Skizz” Bizzi gör i sin musik och i sina texter visar på ett stort mod samt förtroende till lyssnaren. Att vi inte ska döma utan våga följa med honom på hans livs resa.

Först och främst så är detta ingen traditionell hiphop-skiva, allt från funk och hiphop till små toner av reggae blir till en härlig musikalisk blandning signerad av Skizz. De artister som är med på några av låtarna tar aldrig för mycket plats, som ibland kan ske, utan här samverkar de i perfekt harmoni med Skizz och lyfter fram låtarna på ett ytterst delikat sätt. Det bästa exemplet på detta är när Skizz och Kayo i “Om natten” låter sina röster ömsint slingra om varandra när de sjunger om saknad.

Jag skulle vilja att alla riksdagsledamöter, skolpolitiker och lärare kunde lyssna på “Bokstavsbarn”, i vilken Skizz briljerar genom att beskriva sin egen golgatavandring – som han gjort genom det svenska skolsystemet. Han får oss lyssnare att gå bredvid honom och ta del av det han upplevt. Men allt är inte mörkt på skivan – till exempel “Köp” bör få dig att dra på smilbanden.

Det som imponerar på mig mest är helheten. Från första till sista låt finns en klar röd tråd som genomgående upprätthåller en hög kvalitén. När jag lyssnat igenom skivan fylls jag av en insikt om att lyrik inte alltid måste presenteras i tryckt form utan att riktigt vass sådan ibland gör sig bäst framförd i samklang med bra musik. Sällan har ett albums titel speglat innehållet så väl som nu. Hela skivan är kärlek, funk & solidaritet! Jag kan bara hoppas att Skizz får den uppmärksamhet och det erkännande som han förtjänar med detta album. Jag kan inte heller se hur någon annan svensk artist ska kunna överträffa detta under året.

Rikard “Skizz” Bizzi – Kärlek, funk & solidaritet

Andreas

Say Lou Lous (tidigare Saint Lou Lou) “Julian” har rullat ett tag nu. Den stora styrkan med låten och med de svenskaustraliensiska syskonen Kilbey (pappa är Steve Kilbey från The Church) är deras undersköna och harmoniska röster, som i och med “Julian” också fått sällskap av mognad inom det musikaliska arrangemanget. “Julian” är en låt som klingar av champagnebubbel, sena sommarnätter och en fest som aldrig tar slut.

Say Lou Lou – Julian
Say Lou Lou – officiell webbplats

Andreas

Underground-elektrobandet Kompleksi släppte låten “Moscow Nineteen Eighty” året 2005, och jag skulle knappast någonsin ha hört talas om låten om inte Sans Parade kommit på att göra en mycket fin cover-version på den och dessutom ge ut den med två remix-versioner av Åbos elektrostolthet Jori Hulkkonen.

Det här är en indierocktripp tillbaka till Sovjetunionen och Moskva, som skulle stå värd för de olympiska sommarspelen året 1980, men bojkottades av USA och de flesta av dess allierade pga. den sovjetiska invasionen av Afganistan i december 1979.

Sans Parade – Moscow 1980
Sans Parade – officiell webbplats

Christian

Legenderna laddar upp inför en efterlängtad skiva med en helt strålande singel. Boards Of Canada är tillbaka.

Boards Of Canada – Reach For The Dead
Boards Of Canada – officiell webb

Johannes

Duon med skådespelaren Zooey Deschanel och mannen som de flesta känner till vid namnet M. Ward är tillbaka med ännu ett utsökt album. Bandet har ofta blivit kritiserade för deras enformighet, men det anses enligt mig vara deras starka sida. 50-tals doftade sommar-indiepop i dess fulla prakt. Deschanes melodiösa sång är bortom förståelse och som vanligt fyller M. Ward ut med sina otroligt stabila rytmer och simpla grundmelodier som bidrar till den stora genetiska helhetsbilden av detta strålande album.

She & Him – Volume 3
She & Him – officiell webbplats
She & Him – Wikipedia

Johannes

Äntligen en modern klassiker. Daft Punk flyttar berg. Och förändrar och förenar världen. Högsta betyg.

Daft Punk – Random Access Memories
Daft Punk – officiell webbplats
Daft Punk – Wiki

Brian

Om man tänker på det så är Wild Nothing (Jack Tatum) en av de mest överskattade indieartisterna som går att få tag på just nu. Visst, han har gjort ett par riktigt härliga och klyftiga låtar (“Chinatown” och “Shadows”) men annars har han, enligt mig, mestadel pumpat ur sig en hel del krystat material. Häromdagen släpptes en ny EP, “Empty Estate”, som följer upp spåret av New Wave han byggde förra årets Nocturne på och hujedamig vad det osar 80-tal; baser som luktar Seinfield, de syntetiska influenserna som växt in på skinnet på dem. Låter det bra då? Nej. Kemin mellan dream/indiepopen och New Wave är strålande, men Tatum kan verkligen inte hantera dess verktyg. Allting blandas ihop till att bli en enda stor röra av psykedeliskt skit och får honom att framstå som fruktansvärt oprofessionell. Det är synd, då han verkligen har mer potential än detta.

Wild Nothing – Empty Estate
Wild Nothing – Nowhere

Johannes

Deerhunter – Monomania
Deerhunter – blogg
Deerhunter – Wikipedia

Brian

Mindre lo-fi, mer kvalitet och lika mycket retro – jämfört med London-duon Still Corners två år gamla debut “Creatures Of An Hour”. “Strange Pleasures” är kanske något ojämn, men innehåller förutom den enorma höjdpunkten “Berlin Lovers”, en låtarsenal som bör vara en betydande del av soundtracket till din sommar 2013.

Still Corners – Strange Pleasures
Still Corners – blogg
Still Corners – Wikipedia

Brian

Allt går i cykler och 90-talet är långt ifrån färdigbehandlat. Berlinbaserade Helsingforsduon LCMDF är nu inne på sin andra 90-talsundersökande EP-skiva; “Mental Health Pt. II”.

Där den första EP:n (“Mental Health Pt.I”) experimenterade med de alternativa/psykedeliska elektrovibbarna, som låg högt i kurs i den brittiska popsvängen under början av 90-talet (The Shamen, EMF, Jesus Jones), så påminner den andra EP:n mera om den senare delen av 90-talet där elektrodans ännu var framträdande, men r’n’b gjorde sig allt mera till känna. Banden som nu väcks till liv i minnet är enkönade brittiska sånggrupper, i det här fallet de kvinnliga versionerna, som Sugababes, All Saints och Shampoo.

“Mental Health Pt. II” är rolig, intressant och lättsam pop. Den är också djupare än man kanske anar. Det är dessutom väldigt kul att systrarna Kemppainen kör fullt ut 90-tal med klädestetiken och allt annat också som syns utåt. Jag rekommenderar en visit till deras hemsida för blast from the past.

LCMDF – Mental Health
LCMDF – officiell webbplats
LCMDF – Wikipedia

Christian

Harmlös, drömsk och ambient folk-pop kan hittas på norska Alfred Halls debutskiva Wilderness. Lyriskt sett inte så givande, men det är nog inte tanken heller. Sången stöder musiken i det här mera än tvärtom, men det stöder det väl. Intressant nog känns det som om det finns en del västafrikanska influenser här också, speciellt i låten So Bright. Pluspoäng för det! Den delen av världen skulle ha mycket att ge åt den här genren i intrycksväg.

Den norska duon, bestående av Hans Thomas Kiær och Bjørn Tveit, spelar och låter vackert, men de befinner sig i en genre där man riskerar att drunkna i mängden idag. Ofta är det de amerikanska motsvarande banden som har övertaget, utan att låta så speciellt mycket bättre. Ur promotionsynvinkel är det helt enkelt till stor fördel att vara från USA jämfört med Norge.

Jag drar mitt strå till stacken och berättar om Alfred Halls existens, men det är nog live som den här duon kan särskilja sig från resten och bli upptäckta av folk. Helst vid en vacker fjordstrand omringad av höga berg, om lite önsketänkande tillåts.

Alfred Hall – Wilderness

Christian

Från första ton som The Drones levererar förflyttas jag till vildmarken i Australien och dess karga skönhet och enslighet.

Med “I See Seaweed” har bandet skapat ett album som har en bredd och ett djup som du sällan stöter på. Allt från punk till blues märks bland bandets influenser och de har lyckas sammanföra många olika genrer på ett ovanligt lyckat sätt. Det som däremot märks ganska omgående är också hur influerade bandet är av Nick Cave and the Bad Seeds. Ibland blir jag osäker på vilka det är jag lyssnar på. Men sedan när har det varit negativt att låta som en av musikens största stjärnor?

Bästa låt? ”How To See Through Gog”.

Lyssna även på: Nick Cave & The Bad Seeds – No More Shall We Part

The Drones – I See Seaweed
The Drones – officiell webbplats
The Drones – Wikipedia

Andreas